Regnet piskade mot tältet på morgonen och toppen på Sylarna gick inte att se för de tunga molnen.
Men vi gjorde oss i ordning för en toppbestigning.
Några minuter innan vi vandrade i väg slutade regnet och det var uppehåll hela dagen.
Vi slog följe med en trevlig familj från Öland/Kalmar med en pojke i Eriks ålder, de hade mycket roligt för sig under dagen.
Vandringen började med en lätt stigning som blev allt kraftigare och stenigare.
Men alla kämpade på och vi stortrivdes.
Fina blommor, stenar och fåglar såg vi hela tiden.
Närmare toppen fick Hasse bromsa gruppen lite för att inte tumma på säkerheten, vi hade trotts allt ett stup på ett antal hundra meter strax till vänster om oss.
Väl uppe på toppen bjöds en fantastisk utsikt och en euforisk glädje över att vi klarade det.
Alla var jätte duktiga!
Känslorna blandades av en hisnande känsla med stupen som störtade flera hundra meter ner runt om oss.
Det gällde att se var man satte fötterna om man gick nära kanten. Huuuu!
Vi åt frystorkat för att ladda inför vandringen neråt, vi hade visserligen nått toppen, målet med vårt äventyr men bara kommit halvvägs den här dagen.
För vi skulle ner också.
Vandringen ner gick bra men jag skulle inte vilja göra den i dimma. Jag tyckte det var svårt att hitta samma spår som vi vandrade uppför och det skulle vara mycket enkelt att gå vilse i dimma. Men det är det alltid när det är dimma. Skillnaden är att här kan det vara farligt med stup och kyla.
Med ömma fötter nådde vi tillbaka och var det skön med en varm bastu och dopp i forsen vid fjällstationen på eftermiddagen.
På kvällen firade vi med pizza och Linnea och Elinor fick tröja och varsitt fint tygmärke som bevis för att de klarat målet. Bra!
Hasse höll tal och berättade att alla hade varit mycket duktiga. Erik fick också en tröja.
Vilka hjältar!
Mätta nöjda, trötta och glada gick vi och la oss. Nästa dag skulle vi gå tillbaka de 1,6 km till Storulvån.
