Fredag 3/7

Efter en kall natt smakade det gott med varm grötfrukost.
Vi bestämde oss för att bestiga Gubbklumpen ca 1200m. Erik var först upp på toppen, följt av Susanne.
På hemvägen stannade vi till vid ett snöfällt. Där åkte vi kana en stund och hade roligt.
Susanne och Linnea bestämde sig för att bestiga Fruntimmersklumpen också. Bra jobbat!
Bron över forsen var bort plockad och skulle lyftas på av en helikopter.
Vi testade olika vadställen för att komma över på ett säkert sätt under morgondagen.
På kvällen förberedde vi oss för den stora utmaningen Sylarnas topp.
På kvällen kom helikoptern och lyfte bron på plats. Kanon!
Vinden tilltog på kvällen och tältduken smattrade så det var svårt att sova.

Lördag 3/7

Regnet piskade mot tältet på morgonen och toppen på Sylarna gick inte att se för de tunga molnen.
Men vi gjorde oss i ordning för en toppbestigning.
Några minuter innan vi vandrade i väg slutade regnet och det var uppehåll hela dagen.
Vi slog följe med en trevlig familj från Öland/Kalmar med en pojke i Eriks ålder, de hade mycket roligt för sig under dagen.
Vandringen började med en lätt stigning som blev allt kraftigare och stenigare.
Men alla kämpade på och vi stortrivdes.
Fina blommor, stenar och fåglar såg vi hela tiden.
Närmare toppen fick Hasse bromsa gruppen lite för att inte tumma på säkerheten, vi hade trotts allt ett stup på ett antal hundra meter strax till vänster om oss.
Väl uppe på toppen bjöds en fantastisk utsikt och en euforisk glädje över att vi klarade det.
Alla var jätte duktiga!
Känslorna blandades av en hisnande känsla med stupen som störtade flera hundra meter ner runt om oss.
Det gällde att se var man satte fötterna om man gick nära kanten. Huuuu!
Vi åt frystorkat för att ladda inför vandringen neråt, vi hade visserligen nått toppen, målet med vårt äventyr men bara kommit halvvägs den här dagen.
För vi skulle ner också.
Vandringen ner gick bra men jag skulle inte vilja göra den i dimma. Jag tyckte det var svårt att hitta samma spår som vi vandrade uppför och det skulle vara mycket enkelt att gå vilse i dimma. Men det är det alltid när det är dimma. Skillnaden är att här kan det vara farligt med stup och kyla.
Med ömma fötter nådde vi tillbaka och var det skön med en varm bastu och dopp i forsen vid fjällstationen på eftermiddagen.
På kvällen firade vi med pizza och Linnea och Elinor fick tröja och varsitt fint tygmärke som bevis för att de klarat målet. Bra!
Hasse höll tal och berättade att alla hade varit mycket duktiga. Erik fick också en tröja.
Vilka hjältar!
Mätta nöjda, trötta och glada gick vi och la oss. Nästa dag skulle vi gå tillbaka de 1,6 km till Storulvån.

Söndag 4/7

Vädret höll sig på den soliga sidan under hela dagen. Vandringen gick bra förutom några ömma fötter och några skavsår.
Känslan att vända Sylarna ryggen var blandad. Det var så fint och det fanns så mycket att se, så vi skulle gärna stannat kvar längre.
Å andra sidan var vi nog alla lite trötta och slitna efter all vandring.
Slutligen nådde vi Storulvån och bilarna på parkeringen. Äventyret var över för den här gången.

Mina personliga reflektioner från äventyret:
Vi fick några oförglömliga minnen från Sylarna, sådana som man växer med och blir stark av.
Familjebanden hos oss stärktes otroligt efter den tuffa vandringen första dagen.
Nu vet jag mer än någonsin att min familj kan jag lita på i alla väder.
De ger inte upp!

Expedition Sylarna

Ja då var expedition Sylarna avklarat.
Vi har nu klarat av alla delprov som var planerat att göra och därmed så kunde vi tillsammans avsluta dessa två år med att bestiga dom vackra bergen vid Sylarna.
Med en väl genomförd träning kunde vi ta tag i detta spännande äventyr.
Med ömsom regn och sol besteg vi toppen av Sylen, 1702 meter över havet.
Vist var det lite jobbigt mellan varven men med ett glatt humör och 5 timmar senare stod vi på bergets topp.
Efter vandringen till fjällstationen var vi tvungna att återhämta oss. Med en tung packning i ryggsäcken och 16 km att gå så var fötterna ömma och lite slitna. Här gällde det att pyssla om sina fötter för att kunna bemöta det branta berget och klara toppen.
Det var ett glatt gäng som tågade hemåt efter 5 dagar på fjället. Vi hade klarat av vårat mål och därmed också titulera oss äventyrare.
Nu ska ni inte tro att äventyrsklubben upphör, nej då. Vi drar igång igen i höst och då med lite mer avancerade äventyr. Linnea och Elinor har redan idéer om olika äventyr.
Tack alla föräldrar som ställde upp på denna expedition.

Turridning med Islandshästar

Jag trodde inte att Drutten skulle dyka upp live i mitt liv. Drutten var mest känd på sjuttiotalet och då tillsammans med Jena i halv sju programmet. Jag hade glömt bort honom men igår så dök han upp igen, helt livs levande. Inte nog med att han stod där framför mig, nä då, jag skulle till och med få lära känna honom lite närmare.
På min tid då jag var ung då var Drutten en krokodil, nu hade han förändrats och blivit en Islandshäst, hur det har gått till begriper jag inte men där stod han i alla fall.
Äventyrsklubben var i Kjula och skulle rida Islandshästar. Detta med hästridningen ingår i programmet att bli riktiga äventyrare.
En otrolig fin kväll väntade oss och våran turridning som skulle pågå i ca 2 timmar.
Ett spännande äventyr som under ridturen blev alt mer dramatiskt, tyckte jag i alla fall som aldrig hade ridigt förut. Det var tölt, trav, skritt och sist men inte helt ofarligt det stora stolleprovet då den stora hästen började galoppera, hujeda mig vad läskigt det var.
Vi var 6 personer i gruppen förutom ledarna, alla deltagarna tycktes trivas och jag får väl lov att erkänna att det var faktiskt ett roligt och spännande äventyr. Vi avslutade den trevliga turridningen med kaffe, saft och nybakade bullar. Bra jobbat alla äventyrare.
Nu har vi klarat av ett till delmål och slutmålet börjar närma sig. Det stora äventyret att fjällvandra till Sylarna och där få bestiga dessa vackra toppar.

Mot Sylarna och fjällvärlden

Hej alla Äventyrare.
Ja nu är det dags att ta tag i det stora planerade målet som vi så länge har längtat efter. Vinteruppehållet är nu över och träningen inför det tuffa men spännande målet har just börjat. Det är meningen att vi ska nå dom enormt fina topparna som ligger vid gränsen till Norge, ja tilloch med så ligger en av topparna på den norska sidan. Fjällområdet som vi ska tillbringa 5 nätter vid heter Sylarna och den högsta toppen är 1762 meter över havet. Vi har nu testat att med en tung packning vandra 1 mil och 2 kilometer blandannat längs med sörmlandsleden. Vist var det lite tufft ibland men med Sylarna i tanken så gick det lite lättare. Det märktes att ni så gärna ville nå målet, och jag tvivlar inte ett dugg på att vi kommer att nå Storsylens topp 1762m med flaggan hissad. Vilka är då vi? Jo det är Elionor, Linnea, Mickael, Hasse och Mickael.

Vinterisar

Hej alla som läser denna blogg.
Äntligen så har vintern satt ett fast grepp om naturen, och det innebär också att isarna på våra sjöar har lagt sig. Det tog ett tag innan isen blev så pass tjock så att man kunnde att ge sig ut på den. Det berodde på att snötäcket som lagt sig på den tunna isen som bildades innan snön kom låg som ett isolerande täcke uppe på isskorpan. Det är alltid förädiskt att ge sig ut på en is om man inte har kunskap om hur man ska bete sig på den frusna sjön.
Jag tog steget i söndags. Med skidor ock säkerhetsutrustning så skidade jag från Kungsör till Kvicksund. Med säkerhetsutrustning menar jag isdubbar, flytoverall och mobiltelefon. En viktig sak är att medela någon vart man ska åka och när man på ett ungefär har räknat med att komma hem. Jag var själv ute på mitt äventyr och därigenom så iaktog jag en extra försiktighet när det gällde min skidfärd på isen mot Kvicksund. Jag nådde fram efter ca 3 timmar det fans inget färdigt spår att åka i så det var bara att skida fram i den djupa snön, slit och släp men det var de värt. Efter ca 7 timmar och 3 mil så var jag tillbaka i Kungsör igen.
Ett fint äventyr att lägga på minnet. Ha det bra och gå inte ut på någon is utan att ni känner till den.
Hasse.